Historiskt är det Kina som tillskrivs tillkomsten av krigskonster, Okinawa för att utvecklat karate och Japan för att systematiserat och vidareutvecklat karate-do.

Bodhidharma

För mer än 1400 år sedan lämnade den indiske munken Daruma Taishi, även känd som Bodhidharma, västra Indien för att bege sig till Kina för att sprida Buddhismens läror. För att förstå Bodhidharmas psykiska och fysiska styrka måsta man betänka att det rörde sig om en fotvandring på hundratals mil genom otillgängliga områden vilken tog månader att genomföra.

Shaolintemplet

Bland annat nådde han Shaolin Templet (Shorin-ji) i Hunanprovinsen. För att stärka munkarnas fysiska som psykiska uthållighet utvecklade Bodhidharma en träningsmetod vilken snabbt accepterades av munkarna i templet. I denna träning ingick även ett flertal stridstekniker vilka även återfinns i vissa former inom dagens karate. Munkarna i Shaolin Templet blev kända i hela Kina för sin ihållande träning och sitt mod och kallades "krigaremunkar".

Okinawa-te

Denna metod spreds sedan över stora delar av Kina och kallades då Shorinji-Kenpo. Dessa stridsmetoder fördes av buddhistmunkar även Okinawa (Ryukyu öarna) vilka ligger 700 kilometer utanför Kinas kust och 500 kilometer från Japan. Där utvecklades teknikerna till Okinawa-te (Okinawa handen), föregångare till dagens karate.

Ko-Budo

På 1200-talet förbjöds alla vapen för de lägre klasserna på Okinawa. På 1600-talet förbjöds alla vapen. Många som kom till Okinawa hade tränat krigskonster i Kina vilket gjorde att man började träna i hemlighet på ön. Inte minst olika jordbruksredskap användes vid träningen vilket lade grunden till Ko-Budo, träning med redskap.

Global utveckling

I början av 1800-talet upphörde detta förbud då myndigheterna på Okinawa accepterade Okinawa-te som en officiell fysisk träning. Karaten spreds därefter snabbt vidare till Japan i början på 1900-talet för att därifrån utvecklas i USA från 1942 och globalt från 1950-talet.